Tack Gunilla!
En underbar dikt från Barbro, Maries änglamamma. Tack Barbro!
Vila i frid av: Anonym
Nedför kinderna kommer tårarna alltid att rinna
Ur mina tankar kommer du aldrig att försvinna
Den dagen mina tårar kommer att torka
Kommer jag inte vidare i livet orka
I flera år höll jag på att stötta dej
Men en dag hade du försvunnit från mej
Det gick snabbt, hann ej säga farväl
Jag undrade om du hade varit med i något gräl
För man blir ju inte bara av med sitt liv
Men du tog ett sånt stort kliv
Du hade det jobbigt i flera år
Jag vet att din själ var fullt av sår
Du vilar nu långt däruppe i det blå
Jag ville ej du ett sånt här slut skulle få
Djupt i mitt hjärta kommer minnena alltid finnas kvar
Från den tiden du var så underbar
En älskad son, jag älskar dej så
Livet har passerat, en vän som dej kan man aldrig mer få
Nu flyger änglar runt din kropp jämt
Att vi förlorade dej är det värsta som har hänt
Alla våra minnen passerar nu förbi
Sörjandes vid din grav kommer jag förbli
Åker överallt till alla platser du vart
Från ögonen rinner det tårar och allt blir svart
Det är så svårt att förstå att du ej finns
Ända tills döden i mitt hjärta jag dej minns
Alla våra år nu är ett minne blott
Du ska veta jag aldrig så här dåligt mått
I en ring dansar älvorna i skogens glänta
Vill träffa dej, orkar knappt vänta
Och i paradiset flyger änglarna vid din sida
Jag ber varje dag, att du aldrig mer ska lida
Du är en fin person som ej förtjänade detta slut
Alla växter har vissnat och dött ut
Det är så tomt och allt känns så grått
Tackar, för den bästa vän jag någonsin ha fått
Från Maries änglamamma
Ännu en fin dikt som min vän Mia skickat till mig. Tack Mia!
Det kommer en dag
Det kommer en dag när jag e borta, en dag då mitt liv har tagit slut.
Så länge du minns mig är jag kvar ändå och finns där i din närhet som förut.
Jag finns där i vågen invid stranden.
Jag finns där i vårens varma vind.
Jag finns där och leder dig vid handen ibland.
Jag finns där i tåren på din kind.
Jag finns i en blommas spröda knoppar, i fågeln som sjunger i ett träd.
Jag finns bland de fjärilar som fladdrar omkring på åkrar bland mognande säd.
Jag finns i ett regn som slår mot rutan och i flingor av fallande snö.
Jag finns i musiken som du hör på ibland.
Så länge du minns, kan jag ej dö.
Skriven av Birgitta Bäckström
NÄR JAG DÖR ÄR JAG ALLS INTE BORTA
FAST MIN KROPP BLIVIT ASKA MIN VÄN.....
TY MED ALLTING SOM SUSAR OCH SJUNGER
SKA JAG KOMMA TILLBAKA IGEN.......
GENOM FÅGLARNAS KVITTER I TRÄDEN
GENOM FJÄRILARS FLADDRANDE SLAG
GENOM FLINGORNAS DANS PÅ DIN RUTA
SKA JAG GE DIG EN HÄLSNING VAR DAG......
OCH NÄR BJÖRKLÖVEN SPRICKER OM VÅREN
OCH DU KÄNNER EN VARMARE VIND
SKA DU ANA MIN SJÄLS ODÖDLIGHET
NÄR JAG DUNLÄTT KYSSER DIN KIND.......
OCH DÅ VET DU JAG ÄR INTE BORTA
NEJ MER NÄRA ÄN DU KAN FÖRSTÅ....
GENOM ALLTING SOM SUSAR OCH SJUNGER
SKA MIN HÄLSNING MED KÄRLEK DIG NÅ.
Författare okänd
Nedanstående bild och dikt från Margareth Osju Arverud.
Sorgen behöver tid att sörja
Jag svär framför min egen grav
i högsta grad levande.
Jag har blivit levande begravd
i sorgens tomma kista,
obegravd av jordens mull,
utan att lämna efter mig,
memoarer av liv.
Jag vill och behöver inte bekräfta min egen person.
Jag behöver inte ett intyg över mitt hälsotillstånd.
Jag behöver inget friskhetsintyg, ID-kort eller pass.
Jag vägrar att sluta sörja, oavsett vad du än säger,
för jag har lagt min hand på kistans slutna sfär
och stängt locket till livet.
Jag ber dig,
låt min död tala,
låt mig sörja ifred,
tills jag återuppstår från de döda.
© Margareth Osju Arverud
Änglamamman Marie-anne har skrivit denna vackra dikt.
Min vän och jag
Jag har en följeslagare och vän,
som hjälper mig att dölja mina sår.
Den är någon som alla känner igen,
det är masken som döljer hur jag egentligen mår.
På morgonen när jag vaknar,
är den där och väntar på mig.
Väntar tålamodigt på mig medan min kropp längtar och saknar,
och för ett ångestskrikande krig.
Medan kroppen skakar och ångesten faller på,
och tårarna rinner på min kind.
Står den där och väntar till den mig kan nå, och flyta in i
min kropp som en lugn vind.
Jag ser på dig att du vill komma,
och bryta min ångestattack.
Du ser på mina ögon så sorgsna och tomma,
och du läser på mina läppar ett ödmjukt tack.
Min vän, du vet att du inte kan bestämma,
att du just nu inte kan ge någon tröst.
Jag ser ditt bekymmrande dilemma,
och jag hör långt borta din lugnande röst.
När gråten och ångesten stilla ebbar ut,
och jag känner mig redo för en ny dag.
Får du komma till mig till slut,
och jag känner en liten känsla av välbehag.
Du är min följeslagare och vän,
du är masken jag sätter på.
För att klara livet om och om igen,
och den svåra vägen gå.
Så tack för att jag kan sätta på mig masken ibland,
och skratta och vara social.
Fast hjärtat smulats sönder till sand,
och ångesten i kroppen mal.
Min mask, jag beundrar dig,
utan dig kan jag inte leva i livet igen.
Min mask som jag varje dag sätter på mig,
som är min trogna följeslagare och vän.
Så tror alla andra, att nu mår hon bra,
hon förlorade sitt barn, men se hon är så stark.
Men det är bara min mask och ja,
som vandrar på en lodrätt mark.
Skrivet av Marie-anne Thörnström 7 mars 2007 mamma till Marcus 82-02, alltid älskad alltid saknad.
"Vem får nu se alla tårar" med Wilmer X
När jag minns
hur du kom till mig
Dina tårar
dom föll mot din kind
Och du lät mig
komma nära dig
Jag var den ende
som förstod
och jag var din
Och jag minns ännu nu
Du sa jag var ditt ljus
Men säg mig varför
är jag då ensam nu?
Vem får nu se
alla tårar mot din kind?
Vem får nu se dom mot din hud?
Vem får ni se
och så läsa i din blick?
Vem får känna dig nu?
Vem är jag nu?
Hur kunde du..?
Utan ett ord
utan ett ljud från dig
så visste jag vad du ville ha
Och allt du önska
det fick du av mig
Ja det var vad du själv
satt & sa
Och jag minns ännu nu
Du sa jag var ditt ljus
Men säg mig varför
är jag då ensam nu?
Vem får nu se
alla tårar mot din kind?
Vem får nu se dom mot din hud?
Vem får ni se
och så läsa i din blick?
Vem får känna dig nu?
Vem är jag nu?
Vem är jag nu?
Hur kunde du..?
Sorgens landskap
Om tårar kunde samlas
så blev de till ett hav
Om längtan kunde vägas
så blev den tung som berg
Om saknad kunde mätas
så blev den djup som dal.
I detta sorgens landskap
går jag vilse snart
Söker efter sonen
hittar ingenting
Letar efter vägen
efter någonting !
Var ska jag leta
var finns han nu
Sonen som är borta
syns ju ingenstans
I detta sorgens lanskap
är det så väldigt tyst
Havet ligger öppet
Berget står så stumt
Dalen är så ändlös
Hittar inte ut !
Var ska jag leta
var finns du
Sonen som är borta
Snälla, svara nu!
Marianne deValladolid, Mickes änglamamma
Steget ut
Hon studerar sin son
Så stor han har blivit
snart vuxen
På vingliga ben ska han skapa ett eget liv
Där ute finns inget skyddsnät
Hon ska försöka finnas till hands om han faller
Men han måste få begå misstag
Hon känner stolthet i bröstet
Vad fort det har gått ändå
När blev han så stor att han ska ansvara för allt han gör?
Hon som minns hans första andetag
Nu ska han dela hennes värld
vuxenvärden
Hon blir lite rädd
Vad finns det för faror som lurar där ute?
Klarar han det?
Hon vet ju hur svårt det är
Hur många misstag hon själv begått
Nej, det kommer inte att bli lätt
Men hon kommer alltid att vara stolt
Han är hennes son, och hon älskar honom
Författare okänd
Stunder
Det finns stunder som är mörka
Fyllda av gråt och förtvivlan
Man vet inte hur man ska orka vidare
eftersom det tycks omöjligt
Men livet stannar inte upp
Solen skiner
Människor skrattar
Livet utanför fortsätter
Tårarna rinner utefter kinderna
Tröstlöst
Hopplöst
Just då
Tid kommer när det lättar
Det finns ljusa stunder också
Du har bara inte hittat dit ännu...
Författare okänd
Livet
Livet finns bara där
Självklart och som om det alltid funnits
Rutinerna tar över
Vi hinner inte
Dagarna bara rusar iväg
Och vi följer med
som om vi var tvungna till det
Men vem har sagt
att vi måste springa genom livet?
Vem har bestämt
att allt ska gå så fort?
En dag kanske allting stannar upp
Inom loppet av bara några minuter
kan hela vår värld förändras
Den värld vi tar för given
De människor vi älskar
men inte alltid talar om det för
När de försvinner
finns inte längre någon självklarhet
Författare okänd
Sorgsen blick
Jag möter din blick för en kort stund
Jag ser sorgen
Du ler, men vad hjälper det?
Ögonen befinner sig i sorgens landskap
Eller om det är förtvivlan
Du kämpar hårt för att dölja känslorna
Vägrar att låta någon se tårarna
Men jag förstår din sorg
Jag har ju varit där jag också
Jag vill inte trösta dig
för det hjälper dig inte
Det du behöver är tid att gråta
Sorgen kräver utrymme
Den tar plats
och den måste få finnas i ditt liv
När tiden är mogen
kommer du åter att le
men på ett ärligare sätt...
Författare okänd
Sorgedikter av Vivi Henriksson (en änglamamma på mitt jobb)
Sorgen ska ha klingat ut
och minnena bleknat
få förstår styrkan i den
den låter sig inte styras
den lever sitt eget liv
och jag med den.
Fyra år utan att kunna se eller röra
där skriket av tomhet och saknad ekar
och dör bort…..
en längtan som ingen kan stilla
efter dig som varit
men inte längre är.
Tårarna tar aldrig slut
var finns denna evighetens sjö
Saknad som vibrerar och spränger
utan slut
Så nära i minnet och tankarna
men för evigt onåbar.
Var finns du
Vad tänker du
Vad känner du….
Finns du
Tänker du
Känner du….
Frågor utan svar
evighetens gåta.
Du är min eviga skugga
bakom, framför, vid sidan om
alltid lika gäckande
Ibland större än mig
ibland så liten, nästan omärkbar
men alltid där, närvarande,
Jag kan inte springa ifrån dig,
inte sudda ut dig
trampar jag på dig bryr du dig inte
Sorgen är ditt namn
för evigt hoplänkad med mig
ändock, utan sol eller ljus skulle du inte finnas.
Vi såg Dig ligga där
Förstod inte
Vart hade Ditt leende tagit vägen,
glimten i ögat?
Varför andades Du inte?
Tystnaden spred ut sina vingar över oss
Ville inte förstå
Ville inte fatta att Dina tankar var bortblåsta
Att Dina drömmar var förstörda
Att Du aldrig mer skulle få känna vinden mot Ditt ansikte
Se solen gå ner vid horisonten
Höra fåglarna sjunga i träden
Känna doften av sommaren
Ville inte förstå att anledningen till att Du inte andades
berodde på att Du inte fanns
Det enda som finns kvar nu, av Dig, är vår saknad
Sticket i bröstet och tårarna längs våra kinder
Det enda som finns kvar nu är våra minnen
Och tystnad
Så mycket tystnad
Tänk att tystnad kan låta så mycket
Författare okänd
Här nedan kommer en underbar dikt av Marianne deValladolid, änglamamma till Micke. Varje ord hon skriver är vad jag själv tänker och känner. Fler dikter finns på Mickes minnessida se länk under Änglabarn.
Kärleksband
Starkare än döden
är kärleken , du vet
följer dig där borta
i din evighet
Över tysta vatten
till ett okänt land
efter dig jag sänder
kärleksevigt band
Till din nya hemvist
sträcker bandet sig
ger dig av min värme
skyddar, värnar dig
Livstidsdom utan nåd!
16 månader sedan vår värsta mardröm blev vår livstidsdom!
16 månader sedan vi hittade vår äldste son död genom suicid!
16 månader utan honom...utan honom för resten av våra liv!
Den där dagen för 16 månader sedan dömdes vi till livstid!
En livstid av sorg och saknad!
En livstidsdom utan benådan!
En livstidsdom som ej går att överklaga!
Vilket brott har vi begått för att dömas till denna livstid?
En livstidsdom med överlevnadsplikt!
Saknar min unge så otroligt mycket!
Skrivet av mamma Pernilla 3/3-08, 16 månader efter Christians död.
You never said I'm leaving
You never said goodbye
You were gone before we knew it,
And only God knew why
A million times we needed you,
A million times we cried
If Love alone could have saved you,
You never would have died
In Life we loved you dearly
In death we love you still
In our hearts you hold a place,
That no one could ever fill
It broke our hearts to lose you,
But you didn't go alone
For part of us went with you,
The day God took you home.
-Marcia Cross
Nästa dikt är skriven av en mamma till fem barn varav ett i Änglarnas stad precis som jag och vartenda ord stämmer på mig också.
LJUS I MÖRKRET
När sorgen i hjärtat
bankar och slår
Och i själen det river
upp smärtsamma sår.
Då finns det något
som fyller mitt glädjerus
För i mitt mörker
finns fyra tända ljus.
Mina älskade fyra barn
ni tänder era ljus
Så inte bara sorg
slår fäste i mitt hus.
Jag älskar er
av hela mitt hjärta
Ni är min glädje
i all min smärta.
MAMMA
skriven av Marie-anne Thörnström 3 juli 2008,
mamma till Marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad
TILL DIG SOM INTE MIST ETT BARN
Jag ber dig tala inte om för mig att du förstår mig, hur det är att mista sitt
barn.
För du kan inte förstå min sorg och min saknad.
Du kan inte förstå, hur hela min kropp skriker efter mitt barn.
Den kroppen som en gång burit och fött detta barnen.
Du kan inte förstå hur det är att se och säga farväl till sitt döda barn.
Du kan inte heller förstå hur det är att gå på sitt eget barns begravning, och
att välja en gravplats och en gravsten till sitt barn.
Du kan inte förstå hur det är att dag efter dag, månad efter månad gå in genom
kyrkogårdens grindar för att hälsa på sitt döda barn.
Och det enda man kan göra är att göra fint och tända ljus vid graven.
Du kan inte förstå att man ibland knappt kan andas av saknad efter sitt barn.
Du kan inte förstå att aldrigheten, att aldrig mer få se sitt barn här i detta
livet, gör så förbannat ont i både kropp och själ.
Du kan inte förstå att barnets syskon inte bara miste sitt syskon , utan också
sina föräldrar.
Hur kan du säga till mig att livet måste gå vidare.
Tror du inte att jag kämpar varenda dag.
Att jag kämpar för att finnas kvar här i livet för de andra barnen.
Att jag går upp varje morgon.
Att jag lagar mat till de andra barnen
Att jag verkligen försöker vara en mamma för de andra.
Att jag går ut med hundarna varje dag.
Att jag går till kyrkogården varje dag.
Hur kan du då tala om för mig att livet måste gå vidare.
Jag är ju kvar här i livet,
Jag har inte tagit livet av mig.
Jag är ju med i livet, men på ett annorlunda sätt.
Så säg inte till mig att livet måste gå vidare, bara för att du har ett bra
liv.
Snälla säg inte till mig att jag måste glömma.
Varför måste jag glömma? är det för att du ska må bättre.
Tror du att jag kan glömma ett barn som jag fött och levt med i 20 år.
Hade du kunnat det? Eller säger du så för att du orkar inte med min sorg.
Tycker du inte att jag varit helt galen om jag plötsligt en dag bara glömt
mitt döda barn.
Säg inte att jag måste glömma något så fint som min son, Någon som jag älskat
så mycket, som har varit en stor del av mig själv.
Be mig aldrig att glömma mitt barn.
Om du inte klarar av och inte vet vad du ska säga, säg ingenting då.
Det räcker med en kram, ett leende eller en klapp på axeln.
Jag är inte farlig och jag smittar inte. Jag har mist mitt älskade barn.
Så försök inte att förstå , för det kan du aldrig.
Skriven av Marie-anne Thörnström
mamma till Marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad
Här skiljs våra vägar i livet
men du lät mig tidigt förstå
I stjärnorna står det skrivet
tillsammans för alltid ändå
När natten så stilla sig sänker
finns tystnadens tomhet hos mig
Och likt den klaraste stjärna som blänker
så stark är min kärlek till dig
Du är för alltid en del av mig
som polstjärnans ljus i natten
Jag tänder ett ljus
som en hälsning till dig
som en bro över mörka vatten
Du är för alltid en del utav mig
så fjärran men ändå så nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig
Lasse Berghagen
Bortom överlevnad
Du kan gråta varje dag över att han är borta.
Eller du kan le för att han har levt.
Du kan sluta dina ögon och be att han kommer tillbaks.
Eller du kan öppna dina ögon och gråta över att han lämnade dig.
Ditt hjärta kan vara tomt för att du inte kan se honom
Eller det kan vara fullt av den kärlek du kände
Glädjen över att du har känt honom.
Du kan vända dig från morgondagen och sörja gårdagen
Eller du kan vara lycklig imorgon för att han var en del av ditt liv igår.
Du kan komma ihåg honom med ledsamhet att han är borta.
Eller du kan ära hans minne och låta det leva vidare
Du kan gråta, stänga din själ, vara tom och vända ryggen mot livet.
Eller du kan göra det han ville - Le, öppna dina ögon, älska och gå vidare.
Okänd föfattare